MUSIKHORA

Okej. När Musikhora startade var tanken att bjuda på en skiv- eller liverecension om dagen, no more - no less. Efter hand, på grund av allmänna åtaganden, stressymptom, familj, andra jobb osv osv har det slutat med att frekvensen ligger på ungefär ett inlägg varannan vecka. Då är hela idén borta, och därför väljer jag nu att lägga ner verksamheten helt och hållet.

Ett stort tack till alla som läst, och ett ännu större tack till de band som valt att använda citat eller hela texter härifrån i eget syfte, och därmed dragit uppmärksamhet häråt. Det är fritt fram att fortsätta låna material även i fortsättningen.

Och till alla "medverkande":

Asha Ali, Sonic Order of Happiness, Imogen Heap, the Crashlanders, Leanne Harte, SunnO))), Boris, Bonnie and Clyde, Cheshire Cat, Kylesa, Khlyst, Sneaker Pimps, Personkrets 3:1, Bad Religion, Vixen, Frankenstein Drag Queens from Planet 13, Audrey, Pupille, Superstatic Revolution, Surplus People, the Dresden Dolls, Stephen Brodsky´s Octave Museum, Blackshine, From, Slipknot, Justine Electra, We Are Soldiers We Have Guns, Tom Waits, Twisted Sister, Jello Biafra, Otur, Beyoncé, the Cumshots, Fontän, Blinded Colony, Ginger, Blowfly, Moros Eros, Mortal Love, Parts & Labor, Therion, the Extended Head, ChthoniC, the Vicious, Neurosonic, Hella, the Crüxshadows, Farewell to Words, Subhumans Canada, the Ataris, grace.will.fall, Riverside, Miss Li, Detektivbyrån, Spitalfield, Volbeat, Lumsk, Callisto, Moa Eriksson, Bayside, Jesu, Minsk, 12012, Porcupine Tree, Capdown, Disaster Strikes, Eisbrecher, Disconvenience, Mass Appeal, Dexter Jones Circus Orchestra, Gwen Stefani, Apocryphal Voice, Machine Head, Cannibal Corpse, Vintersorg, Sonic Syndicate, Maia Hirasawa, Deadline, Pain, Goon Moon, Kaddisfly, Surfact, See You Next Tuesday, Katatonia, the Wildhearts, Danava, Erik de Vahl, Earth, Pissed Jeans, Skinny Puppy, Chris Cornell, Streetwaves, Queens of the Stone Age, Promoe, Sturm und Drang, Mother Misery, Guitar Wolf, the Studs, Silverstein, Anima Morte, Orange Goblin, Godass, Entombed, Carpathian, M:40, Aktiv Dödshjälp, Deadlock, Aiden, Marc Rizzo, Danzig, Raging Speedhorn, Qui, Bedlight for Blue Eyes, Nina de Heney, June, Anna Järvinen, Wildbirds and Peacedrums, Promise and the Monster, Mark Kozelek, Loney Dear, Streetlight Manifesto, Angels and Airwaves, Necro, Tarja Turunen, Öresund Space Collective, Samtidigt Som, For Selena and Sin, Akimbo, Jerry Johansson, Dan Fröberg, Erik Enocksson, Ass, Library Tapes, the Autumn Offering, Minus the Bear, Ulver, Tusk, Rip KC, the Horrorpops, Previewfestivalen samt Metaltown och Pier Pressure, Göteborg 2007.

 

Den som önskar rekommendationer på annat läsvärt hänvisar jag hit:

http://www.slavestate.se

http://www.soundofmusic.nu

Okej, först och främst är psychobilly ungefär så långt ifrån "min grej" man kan komma. Inte för att det egentligen är särskilt jävla dåligt, utan mest för att det är så oinspirerat, och låter ungefär likadant oavsett vad det råkar stå på skivomslaget. Så Horrorpops-plattan gjorde sig redo att ge sig ut på en resa med destination Min Farsa, han gillar sådant. Men jag fastnade för omslagets fifties cinema-stil och då jag ändå skulle ut i bilen ett par timmar (jobbet) tog jag med den. Och fan du, den är ju riktigt bra!

Visst, jag står fast vid att det kanske inte är den smartaste musiken man kan lägga vantarna på, men icke desto mindre är det en ganska stämningsfull, up-beat historia trion knåpat ihop. Från inledande "Thelma & Louise", given på sommarens alla bil-blandskivor, till avslutande "Private hall of shame" är det klassiskt, stilrent och - ja, faktiskt - till och med inspirerande! Och när "MissFit" överraskar med en pastisch på gamla Madness-schlagern "Our house" brister jag till och med ut i skratt. Och det är allt annat än hånskratt.

"My fist - in the middle of your face!"

http://www.horrorpops.com

Transubstans Records brukar ofta borga för kvalitet. Undantaget de få gånger det de släpper ifrån sig osar lite väl mycket bredbent idiotrock, men allt som oftast gäller ekvationen Transubstans = kvalitet. När de nu ger sig till känna via spanska psych-krauttrion Rip KC (vem KC är har jag ingen aning om) säkrar de återigen sin position som ett av Sveriges främsta bolag inom den lite mer experimentella fåran. "Springuölf" (vad det betyder har jag heller ingen aning om) formligen dryper av tjock, söt dimma och det hörs att Rip KC spelat sina Can-plattor mer än ett varv. Det enda jag skulle kunna anmärka på är att ljudbilden ibland gör musiken lite för lättlyssnad, men på det stora hela är det en perfekt samling stycken att avnjuta ett glas vin (eller kanske absint-shots?) till. Mitt i alla de här psykedeliska, långdragna sjoken av melodier på melodier skymtar även en - om än svag - ådra för frijazzen och dess professionalitet. Ett soundtrack för kontemplation, helt enkelt. Och nu ska jag sätta mig och fundera på min livssituation. Till Rip KC.

http://www.alonerecs.com

Det här ska tydligen vara en låt, uppdelad i fyra segment. Det märks inte, Tusk (vilket är ungefär samma band som Pelican) besitter egenskapen att få en dryg halvtimma att kännas minst dubbelt så lång, och inte alls på ett långtråkigt vis. "The resisting dreamer" består av fyra hypnotiskt malande spår, vid enstaka tillfällen avbrutna av ett snabbt grindparti här och ett litet stycke sång där. Det kanske skulle kunna vara tråkigt, men det är verkligen allt annat än just det. Eller jo, just nu, när jag sitter hemma hos mina föräldrar, med deras oavbrutna springa-i-dörren-och-fråga-saker och deras dator som är helt omöjlig att komma överens med, då är det faktiskt ganska tråkigt. Men förra gången jag spelade det här mästerverket, liggandes hemma i soffan med släckta lampor och ett par glas vin i kroppen, då var det helt underbart. Hoppas plattan inte är förstörd nu bara, och att jag kan återvända till det tillståndet av perfektion när jag kommer hem istället.

Nu måste jag fjärma mig från datorn. Jag hatar den. Och "The resisting dreamer" skulle vara det ultimata soundtracket till att slå sönder den.

Förresten, när man googlar "Tusk" kommer den här bilden upp. Visst är den fin?



http://www.tortugarecordings.com

Ulver är som alla vet ett norskt black metal-band. Eller är de det? Enligt vissa är de nog snarare ett akustiskt folkmusikband. Enligt mig är de främst ett experimentellt postrockband, för där någonstans rör sig nämligen nya släppet "Shadows of the sun". De traditionella hårdrocksinstrumenten har den här gången fått stå tillbaks för lite mer spännande utrustning så som theremin, trumpeter och en stråkkvartett. Bara en sådan sak som att technogurun Christian Fennesz och Pamela Kurstin som tydligen ska vara en av världens ledande thereminister medverkar är ju en garanti för ett spännande resultat. Likt ett mindre utsvävat (och betydligt mindre falsettfrontat) Sigur Rós letar sig Ulver fram genom de mörkaste, mest dimhöljda passagerna i Norges fjordlandskap och på sin väg lyckas de frammana några av de mest intressanta - för att inte säga tillfredsställande - kompositioner jag hört i år. Ni som inte köper den här plattan kommer få en precis så grå och tråkig höst som ni förtjänar. Vi andra kommer att gå runt i en vacker dröm med "Shadows of the sun" i lurarna ända tills i februari. Vi kommer kanske till och med att tycka det känns okej att gå till jobbet.

 

(den här skrevs ju i november, som alla säkert redan gissat - men den är fortfarande så sann den kan vara)

 

http://www.jester-records.com/ulver

Märkligt bandnamn, eller hur?
Ja, musiken är inte särskilt mycket lättare att förstå faktiskt. Är det progrock? Ja, kanske - ibland. Är det emo? Ja, kanske - ibland. Är det så där riktigt tokamerikanskt att man kan avfärda det bara på grund av det? Ja! Med klassiskt gnällig high school-sång drar Minus the Bear helt klart mer åt det radiovänliga Simple Plan-rockandet än det progressiva, experimentella de säger sig vilja uppnå. Visst, det ska erkännas att vissa av spåren låter helt okej, och det är inte på långa vägar så att jag bara vill kasta mig över stereon och slänga ur plattan. Men likväl är det sjuuukt tråkigt och oinspirerat. Och precis som i fallet Kaddisfly, som också aspirerar på att spela experimentell progrock, är vad man vill göra inte alltid samma sak som resultatet man uppnår.

http://www.minusthebear.com

Christian Death - American inquisition.

Pistol Disco - Radiation.

Sista Sekunden - Skyll inte på oss.

Ulver - Shadows of the sun.

Natalie Gardiner - California.

Leta upp, lyssna och njut! Vi tar paus tills någon gång efter nyårshelgen.
Gott nytt år allihop!

Med lika delar vansinne och total kontroll kastar sig kvintetten the Autumn Offering in i någon slags smältdegel innehållande minst lika många beståndsdelar som det stora landet i väster ("America is a melting pot", ni vet). Men så är det ju just den delen av världen de kommer från, också. Det geniala i att blanda stop & go-hardcore med slicka Iron Maiden-slingor i de övre registren, lika naturligt som att blanda vrål av dödsångest med radiovänliga stämmor av American Idol-klass. Märk väl, inte den svenska versionen där det gäller att låta så mycket pojkband som möjligt, utan den amerikanska radiorockversionen.

(pannor rynkas, skeptiska blickar utbyts)

 

Jag vet. Nu tror ni att the Autumn Offering rör sig i emoträsket, eller hur? Där skrikna verser blandas med skönsjungna refränger och luggarna är svartare än textraderna. Det är fel. Det här, mina damer och herrar, är för mig lika banbrytande som de första trevande stegen mot det som i dag kallas metalcore. Ett At the Gates eller Carcass (Heartwork-eran) för metalkids att inspireras av om tio år, med den skillnaden att det för the Autumn Offering finns ytterligare tio-femton år av metalhistoria att inspireras av. "Fear will cast no shadow" kommer från och med nu att vara själva definitionen av ordet hårdrock.

 

http://www.theautumnoffering.com

LIBRARY TAPES



Från Gävle kommer vad som visade sig vara festivalens stora höjdpunkt, David Wenngren alias Library Tapes. Med drömska videoprojektioner, backtrackat knaster och brus, och förutom elektroniken endast en flygel att luta sig mot tar sig Library Tapes utsökta kombination av klassiskt och postrock långt in under huden. Under den blotta halvtimma som står till förfogande sitter jag längst ut på stolskanten (den här festivalen hålls alltså i en teaterlokal) och både fascineras av känslan av en verklighet jag inte ens sett på riktigt, såväl som att jag så obemärkt som möjligt försöker fly undan det som kryper inuti min kropp. I likhet med akter som Godspeed You! Black Emperor och den betydligt lugnare varianten A Silver Mt. Zion målar Library Tapes snarare upp en bild, en fantasi, än att ägna sig åt något så banalt som att "framföra låtar". Det utomordentliga bildspelet, som är mer i fokus än upphovsmannen, för med sig en känsla av att göra något förbjudet, att betrakta på avstånd där man inte är välkommen. Det är med stapplande ben och med en värme i kroppen jag inte känt på mycket länge jag beger mig tillbaka ut i verklighetens Göteborgsförmiddag.

Visst, ibland kan det bli lite väl mycket förinspelat, men jag är relativt säker på att herr Wenngren vinner betydligt mer på det än att använda sig av något så fysiskt påtagligt som bandmedlemmar. Det hade förstört hela illusionen.

http://myspace.com/librarytapes

ASS



På en bas av sprött, akustiskt plockande på gitarr leder Ass (Andreas Söderström Solo) oss in på en väg vi sällan vandrar, en väg som leder fram till iskalla stränder där höststormarna drar och sliter i vasstuvorna vid havskanten. Att det han tillsammans med Patrik Thorman och Fredrik Olsson (med reservation för att jag minns namnen fel) skapar på Atalantes scen denna fredagskväll är ett under av musikalisk perfektion spelar liksom inte ens någon roll, när de stämningar och sinnesbilder trion målar upp är långt mycket mäktigare. Med en sättning bestående av akustisk gitarr, xylofon, kontrabas och degbunkar (ni vet sådana där rostfria stålbunkar) spelade med stråke är Ass både någonting som saknar motstycke i musikvärlden, och någonting som borde tilltala de allra flesta. Det är vad jag kallar fingertoppskänsla.

http://myspace.com/assmyass

JERRY JOHANSSON / DAN FRÖBERG

Ni vet det där partytricket när en tjej (för det är alltid en tjej) doppar fingertoppen lite sensuellt i sitt vinglas för att sedan, genom att gnida en fuktig fingertopp längs glasets kant åstadkomma ett skärande och stickade gnissel långt värre än min tinnitus? Ungefär så låter det. De båda männen bjuder enligt egen utsago på ett verk skrivet för "sitar och glasinstrument" och visst, det är precis vad det är. Olika stora glas, fyllda med olika mycket vätska körda genom mikrofoner och effektboxar kanske kan kallas glasinstrument. Ackompanjerat av sitar, och tack vare effekterna inte alls särskilt genomträngande gnissel från glasen, är det faktiskt ett högst njutbart verk. Meditativt och finstämt men tyvärr lite för new-age för min smak. Bara det att framträda barfota sittandes på en matta tänder en hel del varningslampor.


ERIK ENOCKSSON



Sådärja! Lite skägg, en gitarr, en kofta och så var vi väl klara. Eller?

Efter Erik Enockssons fantastiskt svårgenomträngliga "Farväl Falkenberg" (jag har dock inte sett filmen) var jag inställd på en lagom svår utmaning så här på torsdagskvällen. Lite brus, lite ekon, lite sprött plockande på den akustiska, och visst - i ett par minuter iallafall. Ganska snart sadlar herr Enocksson om till Elförstärkt Stränginstrument (TM) och tar i ända från knäskålarna i någon slags americanainfluerad singer/songwriterfåra. Han besitter en fantastisk röst, det måste jag tillstå. Lite som om Christian Kjellvander hade haft ångest på riktigt. Och backad av en konsertpianist (äkta flygel, ja) och en sex man stark alt-kör gör han den här grejen riktigt bra. Han är ju trots allt ett geni. Men jag måste säga att jag blev lite besviken på hans nya vägval. Kanske går det att vänja sig?

http://www.jerryjohansson.com
http://myspace.com/erikenocksson
Foto: Jerry Boman, musikenligtjerry.se

Egentligen har Akimbo hunnit med att släppa en platta till under den tid det tog att omskriva den här, men den var rätt kass. För att fokusera på det positiva låter jag istället deras förra platta få den recension den egentligen skulle ha haft någon gång i början av året. Okej? Nåväl. Det här är amerikaner som spelar hardcore på amerikaners vis, som det lät i början av 80-talet när Judge drog runt och med kryssmärkta knytnävar spöade utslagna alkoholister på stan. Snabbt, hårt, avskalat och vid rätt tillfälle alldeles, alldeles underbart. Och en låttitel som "When I am king I will spit on the corpse of Ray Manzarek" är så där härligt hånfull som bara ett amerikanskt jag-äger-hela-världen-självförtroende kan ge upphov till. Hur bra det än kan verka på papper (okej då, på en websida), blir det efter ett par låtar bara tråkigt, intetsägande och faktiskt ganska enerverande. Och som sagt, deras nyare platta var ännu värre.

 

http://myspace.com/akimbo

Nu blir det klyschigt! Det kommer nämligen en kort stund framåt handla om den gamla sanningen "jag gillade dem bäst på deras första demo". I fallet For Selena and Sin är just den meningen aldrig så sann, nu när deras debutskiva släppts av inte alltför välrenommerade Mascot Records. Visst, det rör sig fortfarande om höstlövsdarrande gothrock, långt ifrån Nightwish och Within Temptation men desto närmare the Gathering eller Elis. Mittfåran är i fokus (på engelska är till och med termen "middle of the road" ett välanvänt musikaliskt begrepp) och sextetten gör mesta möjliga för att inte sticka ut i mängden. Märk väl, för att inte sticka ut. Nyfunna vokalissan Annika Jalkanen kan vara ett av skälen, kanske är det hon som är rädd för att sticka ut. Eller är det månne låtskrivarna, genretroget männen bakom instrumenten (Annika är inte krediterad på en enda låt), som mer än något annat vill stå på Melodifestivalens scen? Jag vet inte, men vad jag däremot vet är att den där demon från 2005 fortfarande känns betydligt mer angelägen. Och förresten - bluessolon? Skärp er!

 

http://www.forselena.net

Ni vet hur all musik låter ungefär likadant så länge den kommer från samma del av landet? Det är sant. Göteborgska Samtidigt Som hymlar inte med sina Håkan Hellström-influenser. Tvärtom får jag ibland känslan av att de, i likhet med hypade Almedal, snarare gör sin musik som en slags hyllning till vår folkkära sjömanspoet. Och det kan man ju ha sina åsikter om, är det intressant med ett band som finns enbart för att likna ett annat band eller artist? Svaret får nog bli ett rungande... njaeoo. För Samtidigt Som är faktiskt förbannat bra. De tre spåren på EP:n är precis lika träffsäkra som en flaska slagen i mitt ansikte på en Accidents-spelning i januari 2006. Energin och känslan kvartetten (?) frammanar för tankarna till ett betydligt mer välproducerat bob hund, och givetvis också till nämnda Almedal. Och med textrader som "livet är hårt, livet är en hora" och "är det likadant i Stockholm? Annars flyttar jag faaan dit!" kan man egentligen inte misslyckas. Alls.

Förresten, sista spåret "Två eller tre saker jag tror jag vet" förefaller vara en pastisch på Mattias Alkbergs "Fyllskalle". Men den här är bättre.

http://myspace.com/samtidigtsomgbg

(skivomslaget är helvitt så vi klarar oss utan bild i dag)

Någonstans i mitten av 75-minutersresan kommer jag på mig själv med att hamna mer eller mindre i dvala av Öresundarnas meditativa utflykter. Det nio musiker starka kollektivet tar ut svängarna ordentligt under de tre överdimensionerade (trettioåtta, trettiotvå respektive sex minuter) spåren som utgör "The black tomato". Det är en nedåtgående spiral in i det mänskliga fördärvets kemiskt påhejade tankegångar, och lika snurrig som jag blir av att åka med på resan, helt utan substanser, lika påverkade av just kemiska substanser måste herrarna ha varit när de satte det här äventyret på tape. Jag ömsom slowmotion-dansar, ömsom sippar på mitt vinglas halvslappt hängande i fåtöljen som utgör min skivlyssningsarea. En varning måste dock utfärdas. Ni som kallar er själva "true", och vars skivhyllas utsvävningar från metalgenren som mest sträcker sig till en Turbonegroplatta, slösa inte bort sjuttiofem bredbenta minuter på det här. Ni andra däremot, vågar ni ge er in i den svarta tomaten lovar jag att ni kommer ut på andra sidan som bättre människor.

http://www.oresundspacecollective.com