MUSIKHORA

En tändsticka satt i brand inleder halvtimmaseposet "Oh! My spine". Ett epos ihopskrapat på fritiden av en stolt (!) brevbärare från Sveriges näst skitigaste industristad (Sundsvall är nog värst). Mindre stolta brevbärare står, på tal om det, att finna i till exempel the Embassy, Slavestate Magazines redaktion eller här hos undertecknad. Erik de Vahl har i intervjuer varit noga med att påpeka sin yrkesroll och sin motvilja att titulera sig musiker. Tråkigt nog, får man väl påstå, för det här är trettio minuter ren och skär perfektion. Det här är musik att LYSSNA på, inte att "höra" eller "spela". Tio spår att verkligen insupa och penetrera genom varje lager av samplingar, filmcitat, små brottstycken av ljud så bekanta, men ändå så odefinierbara. Jag kan nästna se framför mig hur herr de Vahl sitter ensam, med endast ett stearinljus som ljuskälla och knåpar ihop sina fantastiska musikstycken som helt saknar motstycke i Sveriges musikscen av i dag. Med ett eller två undantag gör låtarna i sig oväntat lite väsen av sig, men det är just det som gör att plattan i sin helhet istället placerar sig som en av de som hörts mest hittills i år. De många samplingarna gör enligt egen utsago att "Oh! My spine" aldrig hade gått att släppa på ett skivbolag, vilket jag tycker är helt fantastiskt. Förhoppningsvis betyder det i förlängningen att man slipper höra de små diamanterna till låtar på skräpradion på jobbet eller på något ölindränkt dansgolv på någon Dålig Gata någonstans. Någon ananstans än rakt in i örat, helt enkelt. Det är där de passar bäst.

http://www.erikdevahl.com